Dags för en provsmakning av en lite äldre öl som bryggdes innan denna blogg kom till. Tanken här var att brygga något i stil med
Närke Kaggen Stormaktsporter, därav det ungefär lika högtravande namnet. En kolsvart, söt imperial stout bryggdes med ett onödigt stort antal maltsorter och delades sedan upp i två delar. Ena delen jästes med amerikansk jäst och lagrades på bourbon-ek, och den andra delen fick en belgisk jäststam kalasa på och den lagrades sedan på ekkuber som dragit i portvin.
Bourbonversionen blev lite misslyckad då jag lät kuberna dra allt för länge i bourbon - samt hällde i både kuberna och spriten. Spriten visade sig ha dragit ut hemskt mycket tanniner ur kuberna, som sedan gjorde ölen väldigt kärv de första åren. Nu är den just så pass drickbar, men någon Kaggen-kopia är det verkligen inte tal om.
Den belgiska versionen stannade på 1.035 - vilket gjorde den alldeles för söt och svag. För att göra något progressivt åt saken tillsattes bottensatsen från en Cantillon Kriek och ölen lämnades åt sitt öde. Efter att ha provsmakat resultatet, drygt ett år senare, funderade jag faktiskt på att hälla ut den. Rumstempererad och okolsyrad smakade den helt vansinnigt surt och elakt, men då det ändå kändes tematiskt rätt beslöt jag mig för att tappa den på flaska som en "Gran Reserva" av den ursprungliga ölen.
 |
| Pellicle under jäsning. |
Info (eftersom receptinlägg saknas)
OG: 1.100
FG: 1.025
Alkoholhalt: 10,0%
IBU: ~60
Maltsorter: Pale ale, München I och II, brun, CaraVienna, CaraMunich, rostat korn, chokladmalt, CaraAroma, Special B, black patent.
Humle: Tomahawk (17,9%).
Utseende
Svart som den mörkaste, västerbottniska vinternatten. En brun skumkrona växer fram, men krymper till en tunn ring ganska snabbt p.g.a. den höga alkoholhalten och syran.
Doft
Ölen har en överväldigande doft av körsbär, choklad, lakrits, brettanomyces, sura karameller, rött vin, ekfat och en svag vinägerton. Tyvärr dyker det också upp en hel del spritpenna som stör. Det är dock en komplex och angenäm doft på det stora hela.
Smak
Precis som i doften är körsbär och choklad de mest framträdande intrycken tillsammans med en rejäl, vinös syra. Eklagringen märks av i eftersmaken med vanilj och lite sträva tanniner. Vinägersyran håller sig faktiskt i bakgrunden på en låg nivå, men det gör däremot inte spritpennan som efter några klunkar blir väldigt påtaglig. Jag brukar inte ha något emot extrema öl - men det en flaska av denna blir på tok för mycket. En deciliter är ganska gott, men sen blir det motigt att få ned resten. Syran går, föga förvånande, överstyr i kombination med den rostade malten och den höga alkoholhalten. Ska man ha en positiv behållning av denna öl bör en 37,5cl-flaska delas på minst tre personer.
Övrigt
Detta var ett riktigt kul experiment. Om det någon gång blir ett omtag på denna så kommer jag nog att rikta in mig på något betydligt svagare - för det känns att alkoholen stör de övriga smakerna som jag annars tror hade funkat riktigt bra i en sur stout. Körsbär och choklad är ju faktiskt en klockren kombo.
