17 dec. 2013

Provsmakning: Vlaams Rood 2012

Den första öl jag bryggde efter uppstarten av denna blogg var en flamländsk red ale. Den tappades på flaska efter drygt ett års jäsning och efter en otroligt långsam kolsyrejäsning börjar det nu vara dags att göra en bedömning av denna.

Utseende
Ölen i glaset är kristallklar med en färg någonstans mellan röd och rödbrun. Efter upphällning lägger sig en gulvit skumkrona till rätta men försvinner efter ett par minuter. En riktigt snygg färg, men kanske är den aningen ljus för öltypen.

Doft
Redan vid avlägsnandet av kapsylen märks brettanomyces-jästens avtryck i ölen. Det är dock en ganska ren brett-doft utan några av jästens mindre angenäma bidrag (hästens bakdel, blöja o.s.v).

Det nästa som dyker upp i näsan är jordgubbar, hallon och lite röda vinbär. Mycket jordgubbar! Det är en riktigt härlig doft - men inte det jag hade väntat mig av en flamländsk red ale. Nosar man på allvar dyker det upp lite rödvinsvinäger och en tillstymmelse till ekfat i bakgrunden.

På det hela taget en ganska lätt, funky, bärig doft utan några otrevligheter, dock ej stiltypisk.

Smak
Smaken drar igång med en hink syrliga röda vinbär med en hyfsad dos funk i bakgrunden. Jordgubbarna och hallonen i doften tar inte alls lika stort utrymme här utan det är röda vinbär för hela slanten. Syran känns ganska balanserad, men något jag saknar är den söt-syrliga balans som öl av denna typ ofta besitter - det här är en torr öl med nästintill all fokus på syra. Den hade gärna fått ha mer av både syra och sötma för att bredda smaken ytterligare.

Eftersmaken fortsätter med brödig malt och en torr, lite sträv syra som lever kvar i munnen ett bra tag. Brödigheten stör lite då den inte riktigt har i en sån här öl att göra, men annars är det trevligt på de flesta sätt. Dock känns smaken, precis som doften, inte heller riktigt stiltypisk. Det saknas lite komplexitet och den klassiska fruktigheten som drar mer mot körsbär/plommon/russin.

Övrigt
En av anledningarna att smaken skiljer sig från en kommersiell flamländsk red ale är förstås att den ej är blandad med en del yngre (sötare) öl, vilket är praxis vid traditionell framställning av ölstilen. Detta förklarar nog delvis avsaknaden av balanserande sötma. Kanske blir det att göra ett försök på detta med nästa batch, men det känns allt lite vanskligt då man inte vet säkert hur mycket socker som jäser bort från den yngre ölen efter flaskning. Kanske går det så pass långsamt att det ej är någon fara om man använder champagneflaskor? Om någon har erfarenhet av detta får denne gärna lämna en kommentar med tips.

Resultatet blev en god suröl, men jag tvivlar på att jag hade gissat på en flamländsk red ale vid en blindprovning. Det känns dock som att den kan göra sig som en utmärkt grundöl för att blanda med frukt eller bär, så jag ser fram emot att prova den del som har lagrats på björnbär. Den ska flaskas inom några veckor - och denna gång med extra jäst tillsatt för att påskynda kolsyrejäsningen.